Otto Lööv föddes 1958 och växte upp på familjegården på Näsudden i Storsjö, som yngst av fem syskon. Föräldrarna Adolf och Mary drev ett mindre jordbruk med några kor, får och häst, samtidigt som pappan arbetade i skogen, vilket var vanligt i bygden på den tiden. Gården och naturen runt omkring blev tidigt grunden för Ottos liv. Han beskriver uppväxten som fri och trygg, med skogar, bäckar, jakt och fiske runt knuten.
Familjen hade starka rötter i området. Syskonen var betydligt äldre än Otto, och han växte upp som familjens ”junior”. De äldre syskonen fungerade som förebilder och gav honom en naturlig förankring i byns gemenskap och traditioner. Trots att gården låg en bit från själva bykärnan såg man sig självklart som en del av Storsjö. För Otto var det aldrig någon tvekan om att han hörde hemma där.
Skolgången började i Storsjö och fortsatte sedan i Ljungdalen. När det blev dags för högstadiet fick han, liksom många andra ungdomar från fjällbygderna, flytta hemifrån under veckorna och bo inackorderad i trakten kring Svenstavik. Medan många av hans jämnåriga upplevde detta som svårt minns Otto tiden som positiv. Han menar att man lärde sig att ta ansvar tidigt och att det gjorde honom självständig.
Efter grundskolan började han gymnasiet i Östersund. Hans första val var murarutbildningen, men på grund av hälsoproblem fick han avbryta den. I stället gick han över till fordonslinjen och utbildade sig till bilmekaniker. Det blev starten på ett yrkesliv som kom att präglas av flera olika yrken och omställningar.
Under de första åren efter utbildningen arbetade Otto bland annat som kyrkvaktmästare hemma i bygden. År 1984 fick han sedan anställning som bilmekaniker på Bilbolaget i Östersund. Där arbetade han i tolv år, främst med Volvo- och Renaultbilar. Han trivdes med det tekniska arbetet och uppskattade särskilt felsökning, där man behövde tänka och analysera för att hitta problemen. Samtidigt var arbetet fysiskt krävande. Många timmar med armarna i obekväma arbetsställningar ledde till att han fick svåra problem med axlarna. Till slut kunde han inte ens hålla verktygen i händerna, och det stod klart att han inte kunde fortsätta som mekaniker.
När kroppen satte stopp valde Otto att utbilda sig på nytt. Han flyttade till Stockholm under nästan ett år för att studera till massör. Utbildningen gav honom en helt ny förståelse för hur kroppen fungerar och hur belastningsskador uppstår. Efter studierna försökte han bygga upp en egen massageverksamhet i Östersund. Han gav satsningen två år, men när verksamheten inte utvecklades som han hoppats bestämde han sig för att gå vidare.
En oväntad vändning i livet kom när han följde med några bekanta till en oktoberfest i Ljusnedal. Där träffade han en kvinna som han blev tillsammans med, och han flyttade till Funäsdalen. Under sex–sju år levde han där och arbetade bland annat med skoteruthyrning i turistnäringen. Genom en arbetsgivare fick han rådet att ta taxikort, något som skulle öppna dörren till nästa yrkeskapitel.
Efter utbildningen började Otto köra taxi i Funäsdalsområdet. Under fem och ett halvt år tillbringade han större delen av arbetsdagarna bakom ratten. Han uppskattar att han körde omkring 95 000 mil under den tiden. Arbetet gav honom möjlighet att träffa människor från hela landet och lära känna både lokalbefolkning och turister. Samtidigt var det långa arbetsdagar, många mil på vägarna och ibland krävande kunder. Efter hand började han känna sig färdig med taxiyrket.
Nästa steg blev ännu ett chaufförsyrke. Otto flyttade tillbaka till Östersund, där han träffade kvinnan som senare blev hans hustru. Han tog busskörkort och började köra linjetrafik. Under tio år arbetade han som busschaufför på olika linjer runt Östersund, Krokom, Svenstavik och Bräcke. Han beskriver jobbet som omväxlande och stundtals rogivande. Han trivdes med att köra, med frihetskänslan och med de återkommande mötena med resenärerna. Samtidigt var arbetstiderna tuffa. Tidiga morgnar, sena kvällar och nattkörningar slet på både kropp och ork. Ju äldre han blev, desto tydligare kände han att arbetet tog mer energi än det gav.
Vid 62 års ålder valde Otto därför att gå i pension. Han beskriver beslutet som nödvändigt. Efter många år med oregelbundna arbetstider ville han ha kraft kvar till annat än arbete. Pensionen blev början på ett nytt kapitel, men också en tid av förändring. Efter en skilsmässa bestämde han sig för att flytta tillbaka till sitt barndomshem i Storsjö.
För Otto var återvändandet självklart. Han hade bott på många olika platser genom livet, men känslan av hemmahörighet hade alltid funnits kvar i Storsjö. När han stod inför valet att börja om någon annanstans eller flytta hem visste han direkt vad han ville. Han beskriver hur han mår bra av platsen, av naturen och av närheten till sjön. Han berättar också att han genom åren upptäckt hur viktig vattenutsikten är för hans trivsel. På platser där han inte kunnat se vatten har han aldrig riktigt känt sig hemma.
Tillbaka i Storsjö har han renoverat sitt hus, tagit hand om gården och återknutit till bylivet. Syskonen och deras familjer finns fortfarande kvar i området, och den gamla familjeegendomen ägs gemensamt av släkten. Det skapar en stark känsla av kontinuitet mellan generationerna.
Naturen är fortfarande en central del av Ottos liv. Han jagar, fiskar och vistas gärna ute i skog och mark. Särskilt uppskattar han fisket, både traditionellt nätfiske och den lokala metoden att fiska med uttra. Han beskriver dessa stunder som rogivande och meningsfulla. Samtidigt har hälsan på senare år satt vissa begränsningar. Kristallsjuka, artrit och andra åldersrelaterade besvär har gjort att han inte längre kan vara lika aktiv som tidigare. Trots det försöker han fortsätta med de aktiviteter som ger honom glädje.
En stor del av intervjun handlar om Storsjö och varför människor väljer att återvända dit. Otto framhåller den starka bygemenskapen som en av de viktigaste orsakerna. I byn känner människor varandra, hjälper varandra och håller kontakten på ett naturligt sätt. Han uppskattar att man fortfarande kan gå hem till någon, knacka på dörren och bli välkomnad utan att behöva boka tid i förväg. Den sociala gemenskapen, tillsammans med naturen och lugnet, är enligt honom något mycket värdefullt.
Han gläder sig också åt att utvecklingen i byn har vänt. Under många år präglades Storsjö av utflyttning, färre barn och minskad service. Nu ser han i stället hur unga familjer flyttar in, hur pensionärer återvänder och hur byn får nytt liv. Han tror att modern teknik, inte minst fiber och möjligheten att arbeta på distans, gör det möjligt för fler att bosätta sig i bygden utan att behöva ge upp sina yrken.
När Otto blickar tillbaka på sitt liv framträder bilden av en människa som varit beredd att prova nya vägar när livet krävt det. Han har arbetat som kyrkvaktmästare, bilmekaniker, massör, skoteruthyrare, taxichaufför och busschaufför. Han har bott på flera platser, bytt yrke flera gånger och anpassat sig till nya förutsättningar när kroppen eller omständigheterna tvingat fram förändringar. Men genom alla dessa skiften har en sak varit konstant: längtan tillbaka till hembygden.
Hans berättelse är därför inte bara en livshistoria om arbete och familj, utan också en berättelse om hemhörighet. Efter många år på andra platser har han återvänt till den gård där han föddes, till sjön, fjällen och människorna som format honom. För Otto är Storsjö inte bara platsen där han växte upp – det är platsen där han känner att han hör hemma.
