Nästan femtio år på Lövön – Jannes livsverk

Det började med ett gammalt hus som de flesta nog hade gått förbi. Taket läckte, dörren hängde knappt kvar och ön saknade de bekvämligheter som de flesta tar för givna. Men Jan Anders Olsson (som kallas Janne i Storsjö) och hans hustru Ann-Britt såg något annat. De såg möjligheter.

Nästan femtio år senare står gården på Lövön som ett levande bevis på vad tålamod, envishet och kärlek till en plats kan åstadkomma.

– Vi köpte huset första januari 1978, berättar Janne. Redan samma sommar började vi lägga nytt tak.

Ett livsprojekt på sextio mils avstånd

När paret köpte gården bodde de i Oslo. Avståndet till Storsjö var omkring sextio mil, men det blev aldrig något hinder. Varje semester gick åt till att resa norrut och fortsätta arbetet med att rädda den gamla gården.

Barnen var små när renoveringen började. Dottern Anna var bara två år och sonen Kristofer föddes samma år som huset köptes. Janne minns en gammal film där den lille sonen ligger i en bärkorg utanför huset medan myggen surrar runt honom. Trots omständigheterna försöker han gång på gång resa sig upp mot kameran, glad och nyfiken. Det är ett minne som fortfarande får Janne att skratta.

Familjens somrar såg annorlunda ut än många andras. Medan andra vilade ägnade de semestern åt att byta tak, måla, snickra och reparera.

– Absolut. Alla semestrar gick åt till att renovera, säger han, och berättar att de aldrig såg det som någon uppoffring. Tvärtom blev arbetet en del av glädjen med att komma till Storsjö.

Byborna gjorde det möjligt

Janne är noga med att framhålla att gården aldrig hade blivit vad den är utan hjälpen från byborna.

Särskilt lyfter han fram byns skicklige snickare Per Grubb, som ofta arbetade på huset mellan familjens besök.

– Vi kom hit och då hade det alltid hänt någonting. För oss som bodde sextio mil bort var det ovärderligt, säger han med stor tacksamhet.

Han nämner också Vidar och Folke Liljemark, Per-Ture och Karin Åslund, människor som genom åren ställt upp med råd, arbete och vänskap. För Janne är deras hjälp ett exempel på den gemenskap som fortfarande präglar Storsjö.

Den starka sammanhållningen är något han återkommer till flera gånger under intervjun. Här hjälper man varandra, delar kunskap och gläds åt varandras projekt.

Tre generationer kring samma plats

Det som började som ett fritidshus har med åren blivit något betydligt större.

Dottern Anna, som varit med sedan hon var liten, har tillsammans med sin man Tomas tagit över mycket av ansvaret. Tomas har blivit en skicklig byggare och renoverar inte bara gården på Lövön utan också familjens andra fastighet i Ljungdalen.

Janne berättar med stolthet om hur nästa generation tagit vid.

– Det mest fantastiska är nästan att Tomas är minst lika engagerad som Anna, säger han.

Nu finns även barnbarnen med i berättelsen. Barnbarnet Tua har arbetat på Helags fjällstation och delar familjens kärlek till fjällen, medan Janne hoppas att även barnbarnet Viking så småningom ska hitta tillbaka till samma längtan efter naturen.

Glädjen i det fysiska arbetet

Under hela intervjun återkommer Janne till det praktiska arbetets betydelse.

Till vardags har han arbetat med ekonomi och mycket tid framför skrivbord och dator. I Storsjö är det något helt annat som lockar.

Att hugga ved, röja sly, måla, timra eller reparera gamla byggnader ger en tillfredsställelse som kontorsarbetet aldrig kunnat erbjuda.

Han beskriver hur det fysiska arbetet får både kroppen och tankarna att må bra. När man arbetat en hel dag utomhus kommer sömnen naturligt och livet känns enklare.

Han tror att just det kan vara en förklaring till varför människor mår så bra i Storsjö.

”Ron” – ordet som sammanfattar allt

På frågan varför människor ständigt återvänder till Storsjö blir Janne först tyst.

Sedan kommer svaret.

– Ron.

Han menar att det är svårt att förklara, men att lugnet finns överallt i byn. Samma känsla upplever han numera också i Edsele, där familjen tagit över hans pappas gamla hemgård.

Det handlar inte om att det saknas arbete. Tvärtom arbetar man ofta hårt när man är här. Men arbetet är meningsfullt och sker i en miljö där naturen och stillheten ständigt finns närvarande.

Att sitta på kvällen och bara titta ut över sjön, eller se resultatet av allt arbete man lagt ner under dagen, är enligt Janne en lycka som är svår att beskriva.

Respekt för dem som levde före

Janne visar under intervjun stor respekt för dem som en gång byggde och brukade gårdarna på Lövön.

Han berättar om den sex meter djupa brunnen, om hur vatten bars upp från sjön och hur kvinnorna varje dag gick med tunga vattenhinkar uppför backen.

När han tänker på deras vardag slås han av deras styrka.

Han tror att deras långa liv berodde på ett enkelt men aktivt liv – mycket rörelse, måttlighet och mat från naturen.

– De åt kött, fisk och bär. Och de rörde sig hela tiden, säger han.

Ett livsverk som fortsätter

Nästan fem decennier efter köpet är arbetet långt ifrån över.

Visserligen är de stora renoveringarna klara, men det finns alltid nya projekt. Ved ska huggas, sly röjas och byggnader underhållas. Nu är det framför allt Anna och Thomas som driver utvecklingen vidare, medan Janne och Ann-Britt kan njuta lite mer av resultatet.

För Janne handlar Lövön inte bara om ett hus.

Det handlar om ett arv som förts vidare mellan generationer, om vänskapen med byborna och om ett liv där arbete och vila går hand i hand.

När intervjun avslutas berättar han att grannarna fortfarande träffas, ordnar surströmmingsfester och hjälper varandra, precis som förr. Det är kanske den starkaste förklaringen till varför platsen fortfarande känns levande.

Lövön är inte bara en ö mitt i Storsjön. För Janne Olsson är den ett livsverk – byggt med egna händer, format tillsammans med familj och bybor och fyllt av den ”ron” som gjort att han återvänt hit år efter år.