Hemlängtan som aldrig försvann
När Göte Lindgren var 15 år lämnade han Storsjö för att utbilda sig och börja arbeta. Det blev början på ett långt yrkesliv som chaufför och bussförare, men trots att han byggde sitt liv i Avesta var det alltid en plats som drog honom tillbaka – hembygden i Storsjö.
– Här uppe var det bara att gå in till folk och hälsa på. Den gemenskapen glömmer man aldrig, berättar han.
Uppväxten hos mormor och morfar
Götes liv tog en ovanlig vändning redan som barn. Han växte upp hos sina morföräldrar i Storsjö, en tid som han minns med stor värme. Han beskriver hur han alltid kände sig trygg och omhändertagen och säger att han inte tror att han hade kunnat få en bättre uppväxt någon annanstans.
Livet på gården var fyllt av arbete. Djuren skulle skötas, veden huggas och sysslorna tog aldrig slut. För Göte var det en självklar del av vardagen och något som lärde honom ansvar redan i unga år.
Samtidigt var byn en plats där alla kände varandra. Dörrarna stod ofta olåsta och grannar gick in till varandra utan att knacka. Den öppenheten blev en självklar del av hans liv och något han senare insåg inte fanns överallt.
Drömmen om motorer
Som tonåring arbetade Göte en period i det lokala bageriet. Han tyckte om arbetet och var intresserad av både bakning och matlagning, även om arbetsdagarna började långt innan solen gått upp. Men innerst inne visste han att det inte var där framtiden fanns.
– Jag skulle köra något fordon med motor som surrar riktigt, säger han med ett leende.
Motorer hade fascinerat honom sedan barnsben. Därför sökte han sig till en verkstadsskola, där han utbildade sig inom reparation av traktorer och jordbruksmaskiner. Även om utbildningen officiellt handlade om jordbruksmaskiner fick han lära sig att reparera betydligt fler typer av fordon, något som gav honom en stabil grund inför arbetslivet.
Ett arbetsliv bakom ratten
När utbildningen var klar var det lätt att få arbete. Först hjälpte han till på en verkstad innan han såg en platsannons i Östersunds-Posten. Ett betongföretag sökte chaufför.
Han åkte dit direkt.
– När kan du börja? frågade arbetsgivaren.
– På måndag, svarade Göte.
Så enkelt kunde en anställning gå till under 1960-talet.
Det blev starten på ett långt yrkesliv bakom ratten. Han körde först betongbil och senare timmerbil innan han tog trafikkort och fortsatte som yrkeschaufför. Så småningom övergick han till buss och kom att arbeta större delen av sitt liv som busschaufför.
Han konstaterar att chaufförsyrket fortfarande är viktigt men att det blivit svårare att rekrytera personal. Enligt honom kräver yrket oregelbundna arbetstider och en vilja att arbeta när andra är lediga, något som inte passar alla.
Kärleken tog honom till Avesta
Under bussåren träffade Göte kvinnan som skulle bli hans hustru, Margareta.
År 1977 flyttade han till Avesta, där han också gifte sig. Där byggde de upp sitt gemensamma liv och bildade familj. Margareta hade redan en dotter som Göte senare adopterade, och tillsammans skapade de ett hem där även barnbarnen kom att få en självklar plats.
Han berättar med stolthet om sina barnbarn och skrattar när intervjuaren uppmärksammar registreringsskylten på bilen där det står ”MORFAR3”. Den fick han i present när han fyllde 65 år och den sitter fortfarande kvar.
Gården som samlar familjen
Trots att familjen bott i Avesta har Storsjö alltid funnits kvar i deras liv.
På den gamla gården har Göte och Margareta under många år byggt upp en plats där hela familjen kan samlas. Här finns flera byggnader, en grillkåta, en flyttad fäbodstuga och ett särskilt hus som familjen skämtsamt kallar ”seniorboendet”.
Mycket av det som finns på gården har räddats från andra platser. När en gammal fäbodstuga riskerade att försvinna bestämde de sig för att flytta hem den till gården. Med hjälp av en kranbil transporterades hela byggnaden och fick nytt liv i Storsjö.
Det är tydligt att Göte tycker om att skapa och bevara. Varje byggnad på gården har sin historia och tillsammans bildar de en plats där flera generationer kan bo samtidigt.
Barnbarnet som vill ta över
Särskilt varmt talar Göte om sitt barnbarn Mattias.
Mattias tillbringar gärna tid i Storsjö och har sagt att han alltid drömt om att en dag ta över gården. Han intresserar sig för bygdens historia, fjällen och naturen och kan enligt Göte till och med mer om området än han själv gör.
Det gläder honom att se att nästa generation delar samma kärlek till platsen.
Även andra släktingar och vänner som kommer på besök blir ofta förälskade i byn. Många säger att de skulle kunna tänka sig att flytta hit om möjligheten fanns.
En by där dörrarna fortfarande står öppna
En av de största skillnaderna mellan livet i Storsjö och Avesta är gemenskapen.
Göte berättar att han i början gjorde misstaget att gå rakt in till människor även i Avesta, precis som han alltid gjort hemma i byn. Det uppskattades inte på samma sätt.
I Storsjö var det däremot helt naturligt.
Grannar gick in genom dörren, hämtade en smörgås i skafferiet eller slog sig ner vid köksbordet för en pratstund. Det var ett uttryck för förtroende och vänskap snarare än brist på artighet.
Den kulturen lever fortfarande kvar och är något Göte värdesätter högt.
Storsjö finns alltid kvar
Även om Göte lämnat Storsjö som ung har platsen aldrig lämnat honom.
Han återvänder fortfarande till gården så ofta han kan och beskriver hur lugnet, naturen och människorna gör att han känner sig hemma så fort han kommer dit.
För honom är Storsjö mer än en plats på kartan.
Det är barndomsminnena hos mormor och morfar, arbetsmoralen han fick med sig, gemenskapen mellan grannarna och gården där barn och barnbarn nu skapar sina egna minnen.
Hans berättelse visar att man kan flytta långt bort och leva ett helt liv någon annanstans – men ändå bära hembygden med sig. Och ibland är det just den plats man en gång lämnade som blir den man alltid längtar tillbaka till.
