
Thomas Renfeldt från Mittådalen är som 62-åring den ”färskaste” bybon i Storsjö (om man bortser från en liten Tron som föddes nyligen). Thomas förklarar varför han valde just Storsjö Kapell.
– Det fanns en drömby som jag ville flytta till och det är var just Storsjö kapell. Jag känner att jag har anknytning hit. Både vad det gäller befolkningen och själva byn i sig. Jag känner ju i stort sett allihop som är infödda Storsjöbor och i ungdomen spelade jag fotboll för dem. Och jag har alltid haft mycket att göra med dem och det är bra och trevligt folk. Man känner sig välkommen här!
Thomas är född och uppvuxen i Mittådalen som ligger 2-3 mil från Storsjö. Han har varit aktiv same i stort sett genom hela sitt liv. Mittådalens sameby höll tidigare till på toppen av Flatruet när det var höstslakt.
– Men i och med att vi gick med i EU så kunde vi inte fortsätta där uppe, på grund av att vattnet inte var godkänt och det blev nya regler. Så då flyttade vi ner gärden i skogen så tar vi in renarna senare istället. Sedan forslas renarna med bil till slakteriet i Lossen.
Uppväxten i Mittådalen präglades av renskötsel, jakt och fiske. Han blev upplärd av sin far och farbror hur man klarade sig på fjället.
– Jag var ju ute jämt. Då menar jag ute på fjället. Jag var mycket uppe där ensam själv som 12–13-åring. Det var liksom fiske, jakt och sånt som gällde. Ja, vi var ju den sista generation som var ute på fjället med enbart hjälp av en hund utan fordon.
Thomas berättar att han bland annat hade sommarjobb tillsammans med en kompis och lagade gränsstängslet i grannbyn från Öjön och upp på Helagstoppen när han var 12 år.
– Man packade en 30-literssäck. Där fick jag plats med allt man behövde. Man lärde sig att hitta ställen att sova på. Man la sig bara vid någon sten eller någonting. Hade ju ingen sovsäck eller någonting. Man hade med sig kaffe, torrkött och folie för att kunna steka fisken man fångade. Det var så man lärde sig att överleva i fjällen. Jag är ju precis likadan nu. Jag är ju till fjälls 24-7.
Barnen i Mittådalen fick gå i skolan upp till högstadiet i Funäsdalen och sedan vidare till gymnasiet i Sveg. Det var inte lätt att vara från en sameby och många blev mobbade för att de hade samiskt ursprung.
– Här i Storsjö var det inte samma sak. Vi hörde ihop. Man fick ju alltid hjälp när man var här. I skolan knorrades det när man ville ta ledigt för skiljning av renar. Men det var ju där jag ville vara. Jag ville vara på fjället.
Hemma talade föräldrarna inte samiska trots att båda föräldrarna hade samiskt ursprung. Så Thomas lärde sig inte tala samiska så bra.
– Mina döttrar är betydligt bättre på det. De har gått och lärt sig och pratar samiska med sina barn trots att deras karlar pratar svenska. Så barnen blir tvåspråkiga.
På gymnasiet i Sveg valde Thomas en praktisk linje – fordonsteknik.
– Det var det jag hade mest nytta av sen. Jag fick ju svetskunskaper och massa andra praktiska kunskaper.
Thomas var duktig på att åka skidor och fick jobb som skidlärare i Funäsområdet och i en anläggning i Messlingen.
– Men sen med knäproblem både från utförsåkningen och fotbollen så hamnade jag på längdåkning och där snöade jag ju in fullständigt med vallning och teknik. Min gymnastiklärare som jag hade i Funäsdalen, Janne Ravald, var förbundskapten för svenska längdlandslaget under ett antal år.
När Thomas fick barn bodde familjen i Bruksvallarna och när döttrarna blev riktigt duktiga på skidor och ville satsa så tog Thomas ett jobb på Härjedalsköks fabrik i Ljusnedal för att finansiera deras satsning.
– Samtidigt som jag också själv åkte mycket skidor och utbildade mig som tränare, steg-3-tränare både sommar och vinter.
Det blev flera Vasalopp och sedan fick Thomas jobba med skidor på världscupnivå med en grupp kineser inför OS i Vancouver.
– Döttrarna mina var ju aktiva båda två på skidor. Så jag var ju med dem både som tränare, och vallare på längdskidor. Så de var ju på väg in i landslaget båda två.
Thomas berättar också den fantastiska historien om hur han i 20-årsåldern lyckades överlista den största älgen han sett genom att lära sig hur den rörde sig och genomskjuta den över fjället. Han sprang 7-8 kilometer i minus 10 grader i T-shirt.
– Jag fick honom att stanna och jag kikade på honom och räknade till 16 taggar på ena sidan på honom. Men jag började titta mig runt och jag har aldrig sett en så stor älg. Solen gick upp och allt var som en tavla. Då sänkte jag ner bössan och lutade mig mot den och tittade på den och gick lugnt iväg därifrån. Där räckte för mig att veta att jag har lurat den, jag har kunnat tagit den. Enda kommentaren från farsan var; Att nu har du blivit jägare på riktigt!
Respekten för djur och natur har Thomas lärt sina döttrar som också jagar.
– Är man jägare så har man ju världens respekt för djuren. Har man inte läge eller om det känns fel så skjuter man inte. Och döttrarna mina när de har varit med, jag har präntat in precis samma sak hos dem.
Det är svårt att försörja sig som renskötare. Någon i familjen måste ha ett jobb vid sidan för att få det att gå runt. Thomas berättar att det var särskilt svårt efter nedfallet från Tjernolbyl.
– Ja det var bra många år som det inte gick att sälja och leverera kött. Då rusade antalet renar rätt upp i taket innan vi kunde börja slakta igen.
I tidningarna har man kunnat läsa att fjällturismen har minskat för att man lagt ner delar av fjällanläggningarna för att inte störa renarna. Thomas får frågan om det verkligen är så lätt att skrämma renar som rör sig på vägar och byar i Härjedalen.
– Det är på våren mitt under kalvningen som det är extra känsligt för renarna. Då blir de väldigt stressade av alla människor som rör sig i fjälltrakterna.
Nu vill Thomas överföra sina kunskaper om renskötsel och fjällvärlden på barn och barnbarn. Det är hans äldsta dotter som tagit över företaget i Mittådalen.
– För man besitter ju en kunskapsbank som man hela tiden vill överföra och som jag fått i min tur av mina förfäder. Båda mina döttrar uppskattar när jag är med på skiljning och är med på kalvmärkningen fullt ut.
Thomas tillbringar fortfarande den mesta av tiden på fjället. Han har en stuga vid Övre Skärvagen som ligger 2,5 mil från Storsjö.
– Jag går under benämningen Fjällräven hos kompisarna i byn. De fattar inte hur jag kan vara där uppe i de perioderna som jag är. Jag knallar på samma stenar som jag trampat på sen jag var i sjuårsåldern och tycker fortfarande att det är precis lika fint.
Idag uppskattar Thomas fjällvärlden och naturen ännu mer nu när han har en helt annan relation till fjället.
– Ju äldre man blir desto tacksammare blir man för fina dagar. När jag är uppe i stugan min, så ser jag predikstolen genom fönstret vid bordet. Den vyn har jag ju sett sen jag var fem-sex-sju år. Man kan aldrig se sig mätt på den. Den är ny varje dag.
Idag hyr Thomas en lägenhet i Storsjö och trivs väldigt bra med folket i byn. Han uppskattar alla eldsjälar som ordnar saker och hjälps åt. Det nyöppnade gymmet på Bygdegården uppskattar han särskilt.
– Jag fick ju förfrågan om jag kunde dra igång lite längdträning och lite sånt här i Storsjö. Det ska bli kul!
Han tror på framtiden i Storsjö och att fler kommer att hitta hit.
– Många letar efter närheten till fjället, få det lite lugnare, få lite mer lugn och ro. Lite mer genuint. Man vill inte till ett nytt Åre för det är inte alls samma grej. Här kan man ju sitta och prata med riktiga människor! Bra människor!










