För Kjell är Beten alltid hemma

januari, 2020

Denna intervju gjordes en isig vinterdag den 2 januari 2020. 

Kjell Johansson (f 1945) och hans fru Gunnel är numera skrivna på hans föräldragård Beten som ligger en mil utanför Storsjö. Man tar vägen till Åsarna och tar av vid stora vägen två kilometer upp mot Lunndörrsfjällen. 
– Förr gick vägen till Tossåsen genom skogen här förbi Beten, berättar Kjell. Då när jag var liten kom brevbäraren Per Hanaback förbi två gånger i veckan på vägen till Tossåsen. 

Det låg först en fäbodvall vid Beten och den finns fortfarande kvar. Husen vid Beten ligger ensligt och det är en mil till närmaste granne. Orsaken att man bosatte sig här, tror Kjell, var att det fanns en bäck, öppna områden och att det var bra bete här. 
– Det är nog därför det heter Beten, menar Kjell. 

Kjell och hans familj bor i det som Kjell kallar för vinterstuggu på gården och hans syster Christina Nes och hennes familj bor i sommarstuggu när de är här. Annars bor de i Norge. Kjells kusin bor nedanför backen och en av Kjells studiekamrater har också ett hus på gården. Dessutom finns det en stor ladugård – ett fjös – där Kjells mor Bet-Anna har gjort ett museum med gamla saker som Kjell nu vårdar. 
– Jag har själv bara lagt till några saker från Härjedalens rokokotid, bland annat en mycket vacker soffa, berättar Kjell. Den har jag fått av min jordemor, min barnmorska Lilly.

Det var Kjells morfars far Staffan Berglund (tidigare Staffansson), som kallades Bet-Staffa, som byggde gården och sedan var det Kjells morfar Sven Berglund som tog över den. Kjells mor Anna och hennes syster Britt Hallgren ärvde gården.   

Modern Anna och hennes man Olof hade kor och getter. Fadern Olof jobbade som alla andra män också i skogen. När Kjell var liten kom familjer med kor och barn upp till fäbodvallen intill Beten. 
– Det var ju roligt för oss med alla barn som kom hit! 

På Beten fanns det varken indraget vatten eller el från början 
– Ström fick vi väl på 70-talet men vi hade också ett eget elaggregat, minns Kjell. 

När Kjell var liten och skulle börja skolan fick han först bo hos sin farmor Erika och farfar Johan som bodde på Putten mitt över sjön i Storsjö, och som sedan bodde i Västgården – Västigala. 
– Det var för långt att cykla eller gå från Beten så man fick bo hos släktingar när man skulle gå i skolan i byn, säger Kjell. Det gick ju ingen bil eller buss heller. 

När han bodde på Putten fick Kjell ta sig över isen på vintern eller ro till skolan på sommaren om det var bra väder.  
– Men var det för vitt på vågorna då fick man inte ro tillbaka, minns Kjell. När isen varken bar eller brast fick man bo hos någon annan släkting i byn. 

Kjell gick fyra år i skolan i Storsjö och bodde sedan i Västgården (Västigala) i byn och åkte skolbuss till Ljungdalen där han gick i femman och sexan. Efter det blev det realskola i Sveg där hans två år äldre syster Christina redan gick. 
– Jag tror att jag var duktig i skolan och att de tyckte att jag skulle fortsätta studera. Jag tyckte att det var trevligt på alla sätt och vis att gå i skolan och Evert Ljusberg gick en klass under mig. 

På somrarna jobbade Kjell som pinnpojke och som alla andra ungdomar i skogen med trädplantering. Två eller tre somrar jobbade Kjell vid sjön tillsammans med några andra ungdomar på en pågående arkeologisk utgrävning vid Krankmårtenhögen som var en gammal gravplats från tidig järnålder. 
– Vi fick gräva fram urnor, ben, pilspetsar, glaspärlor och annat och vi reste även upp stenarna som man nu ser. 

Gymnasiet gick Kjell i Östersund och bodde då på ett elevhem. Han hamnade i en mycket trevlig blandad klass där några kom från landsbygden och andra från stan.  
– När jag kom hem blev det en stor middag när jag tog studenten och det var helstekta tjädrar och hela släkten kom. 

Hur hans familj hade råd att skicka Kjell på utbildning i Östersund har han inte full koll på. 
– Det fanns ju inget överflöd av pengar precis. Pappas pengar gick ju raskt åt och när det var krisigt fick man ta av getostpengarna när mamma gjorde getost. Ibland sålde hon rotkorgar. 

Kjell studerade vidare på högskola i Stockholm och Umeå. Han kom in på medicinlinjen i Umeå som var alldeles ny då. 
– Vi blev väldigt bra omhändertagna i Umeå. Och det var en sådan trevlig grupp! Jag umgås fortfarande med några av mina kurskamrater. De tyckte också att det var spännande att komma hit och hälsa på och hässja hö, fiska och dona. 

Att Kjell utbildade sig och specialiserade sig och blev barnläkare tror han mest berodde på slumpen. 
– Jag tror att det mesta i livet är tillfälligheter och inte så mycket att man just bestämmer sig för en speciell inriktning. 

I Umeå träffade han sin fru Gunnel som var från Norrbotten och var operationssköterska på Neurokirurgen på sjukhuset. 
– Det blev “kärlek på lasarettet”, skrattar Kjell.  

De flyttade och jobbade i Värmland och sedan när de hade gift sig och fått barn flyttade de mer definitivt till Norrbotten och bodde och arbetade på Centralsjukhuset i Boden i tio år. De fick en pojke Johan och två flickor Josefin och Stina. 
– Det var en fantastisk positiv tid då man kunde gå utbildningar och välja bland jobb och hade så många möjligheter. Vi åkte till Oslo där min syster bodde och gick utbildningar där. 

Kjell jobbade sedan i Östersund i ungefär tio år för att komma närmare sin mor efter att hans far Olof hade dött. Sedan flyttade han till Umeå igen de sista åren av sin tid som läkare innan han gick i pension och arbetade då med barncancer. Ett jobb som han tycker var mycket positivt. 
– Det var ju så att de mörka sidorna var ju väldigt mörka, med de ljusa sidorna var desto ljusare. Det har ju hänt massor inom barncancervården. När jag började som barnläkare var det nästan inga som överlevde barncancer men nu klarar sig fler än 8 av 10.  

Efter pension flyttade Kjell och Gunnel till Beten och skrev sig här. 
– Jag föddes ju i kammaren här och har väl aldrig egentligen flyttat hemifrån, skojar Kjell. 

På sommaren är Kjell och hans fru i en stuga på en liten ö Lönnbrännan utanför Umeå.  
–  Vi känner ju många sedan gammalt i Umeå och det är kul. Sedan när sommaren är slut från augusti till midsommar är vi här men vi reser mycket och besöker vänner och familj så det blir aldrig långtråkigt. 

Kjell har under många år varit med och jagat älg i Betens jaktlag. Under de sista åren har det varit mest jakt på fågel. 
– Att vara med i jaktlaget har ju varit ett sätt att hålla kontakt med hemmet och bygden. Jättebra att umgås med trevliga bybor. 

De plockar även svamp och vandrar i fjällen och tillsammans med barnbarnet från Nordnorge har de nyss tillsammans med barnbarnen varit vid Ränssnävet. På vintern åker de skridskor, åker skidor, spark och kör skoter. 

Varför flera nu vill flytta tillbaka till Storsjö och trivs så bra har Kjell svårt att sätta ord på.  
– Det är nog olika för olika personer men Storsjö och Beten är hemma för mig! Förutsättningen för att kunna känna sig hemma är också att man ibland åker bort, tror Kjell.  

Vill man stödja och bidra till Storsjös utveckling
kan man sätta in pengar till Storsjö byalag som har
Swishnr 1231072891 och bankgironr 5306-2840.

Kjells familj som gillar vintern i Storsjö
Kjell gillar att köra skoter
Ibland nappar det
Kjells fiskekamrater
När det är is gäller det att åka skridskor!
Utflykt till Lönndörren
Ett glatt gäng!
Höstlycka!
Ja! Vad är detta gjort av?
God jaktlycka i Beten!
Kjells far Olof målad av Anna
Kjells föräldrar Olof och Anna
Inristning när huset byggdes
En ”enbent” spark
Den här drar man i vattnet för att fånga musslor
Redskap för mjölk
Redskap för hästen
Vackra nycklar
Mer som Anna i Beten har samlat
En gammal skylt på fjället
Rokoko-soffan som Kjell fått
En detalj på soffan
Bet-Annas konstverk
Och till slut – en telefonkatalog!