
Birgit Skott i Ljungdalen är idag 96 år och hon var 10 år när andra världskriget startade.
– Ja! Jag minns det som igår, berättar hon.
Birgit är inte säker på var hon är född någonstans. Hon kom som fosterbarn till Magnhild och Per Nordén på Uppgården när hon var 6 månader gammal. En väldigt gammal gård som är nummer ett i byn. Hon gick i skolan i Ljungdalen och de var många barn i byn.
– Ja, det var bra barndom. Vi hade allt vi behövde. Vi hade ju hästar, getter och får och ett litet jordbruk där vi odlade potatis och goda majrovor som kom från Norge.
Hon minns när kriget bröt ut den 29 april 1939.
– Ja, vi märkte det på en gång för det blev invasion av militärer. Det var fullt här. Det blev en förläggning i Ljungdalen direkt och i Storsjö och i hela dalen; Börtnan, Skålan, Torsborg och hela vägen ner till Åsarna.
Birgit berättar att det kom många flyktingar från Norge.
– Ja, men det var väldigt hemligt. Det var ju ingen som pratade om det. Man vågade kanske inte. Vi visste ju inte så mycket. Vi hade ju inget annat än radion.
De hörde på radion att tyskarna gick in i Norge och de fick också höra det av de militärer som var i byn. Många vandrade från Norge och gick vägen över Helags. En väg som Birgit själv har vandrat.
– Ja, den vägen har jag gått många gånger. Via Helags förbi Sylsjön och in i Norge.
I Ljungdalen tog man mot emot många flyktingar från Norge och det kom även ryska fångar.
– Det glömmer jag aldrig. De kom från Norge. Vår granne Johan då, han skulle upp till Kesudalen och när de öppnade ladan där, då satt det en där i höet. Och hade knappt någonting på fötterna. Johan tog med sig honom hem. Hans flickor och jag var ju lika gamla, så jag var hos dem då. Ryssen var ju så lugn när Johan tog hand om honom. Först satt Johan tvättfatet på spisen så att han fick raka sig. Sen lagade de mat och han fick äta kött. Vi var ju bara barn, men vi såg ju hur lyckliga han blev. Jag ser än idag hur lyckliga vi alla blev. Fast vi var bara ungar.
Men ingen av barnen blev rädda trots att det kom soldater och flyktingar.
– Nej, vi var inte rädda för någonting. Och det är jag inte än idag. Vi såg dem som människor. Man hjälptes åt.
Under kriget hörde man bombningarna i Norge.
– Ja, vi är ju inte så långt från Trondheim. Far man runt på vägen så är det ju 26 mil, men går man över fjällen är det närmare.
I Funäsdalen var det många militärer.
– Ja, där var det nog 2-3000 militärer. För det var ju i närheten av gränsen där. Och så var det väl bättre väg där.
Trots att det var svåra tider hade man ändå mat i byarna i Härjedalen.
– Ja, byborna hade ju mat, för de hade ju kor. De hade mjölk, kärnade smör själva och kunde koka messmör och ost. Alla visste hur man fick fisk. Så det var ju mer synd om de som bodde i städerna. Då flyttade man gärna ut på landet. Vi hade ju mat. Men det fanns ju inte kaffe, te eller kakao. Det fanns inga importvaror. Inte ens gummistövlar. Så på vintern gick vi i lappskor som vi sydde själva.
På 40-talet var det 40 grader kallt på vintrarna. De få bilar som fanns gick på gengas under kriget. Vägarna var inte så utbyggda.
– Vi använde mest häst och vagn. Jag minns ju då hos grannen. De körde ju med häst till Storsjö och hämtade posten. Av någon anledning så var det postgång bara till Storsjö.
På den tiden var det större skillnader mellan Storsjö och Ljungdalen. Men många hade gift sig mellan byarna och var släkt med varandra.
– Ja, så var det. Men inom byn var det många som gifte sig med varandra. Byarna var ju lite olika. I Storsjö till exempel, de hade ju mer skog och skogsarbete. Men här i Ljungdalen kom det mer turister. Vi hade ju Helags och Sylarna,
När turisterna började komma fick många bo hemma hos folk i deras hus och stugor och många i Ljungdalen fick möjlighet att hyra ut.
– Ja, det började så att turisterna låg över i gårdarna. Sedan åt de på pensionat. Helags är ju rätt gammalt från 30-talet,
Birgit åkte mycket skidor som ung.
– Vi åkte skidor jämt. När jag gick i trean och var tio år, då hade vi en bra lärare. Han körde med oss och tränade oss. Vi hade gymnastik och vi hade någonting igång hela tiden som skidtävlingar. Även militärerna var och tränade med oss.
Hon gick sex år i skolan i Ljungdalen och sedan blev det skolkök och Birgit lärde sig lite kontorsjobb.
– De kallade ju mig kontorsfröken. På den tiden fick man köpa allting själv Och så var det att skriva med sådana där bläckpennor då.
När man skulle konfirmeras så fick man åka till Storsjö och prästen hette Lönnroth.
– Ja, det var ju där prästen var. För här fanns det ju ingen kyrka. Vi blev inhyrda i någon familj och jag bodde hos Liljemarks. Vidar bodde i huset längre ner. Det tog väl fyra veckor skulle jag tro och vi åkte väl hem någon helg ibland. Vi fick ju cykla när vi skulle konfirmeras.
De cyklade annars även över Flatruet till Funäsdalen.
– Ja, och en del cyklade ända till Hede. Det var väl en tio mil. Det var inga problem. Det fanns inga problem då. Man visste inget annat som man brukar säga.
Efter skolan fick Birgit hjälpa till hemma.
– Ja, vi var ju mycket hemma då för vi hade ju fullt jobb hemma då. Man jobbade med turister då. Vi började väl i köket med att diska när man var 14 år kanske. Vi fick lära oss mycket genom kriget. Och klara oss och ordna själva.
När kriget var slut var Birgit 15 år.
– Jo, när jag var 13 år eller någonting då var ju pappa på fiske. Och då hittade han en kille där, en norsk kille, som han tog med sig hem. Han måste lämna honom till militärförläggningen. Man vågade aldrig fråga var de kom ifrån. Nej, det var väldigt noga med det. Vi frågade aldrig och vi fick inte prata heller om det. Då kunde man av misstag avslöja hemligheter. Den här norske killen tog pappa med sig hem. Han fick ju övernatta. Då sa vi åt den här killen att det skulle vara roligt att veta var han hamnade sen. Men då sa ju pappa att de kunde skriva ett kort till mig då. För de kunde ju inte bry sig om det var något barn de skrev till.
Birgit och norrmannen som var 20-25 år började brevväxla fram till 1944.
– Han hamnade i Göteborg. Sen skrev han att han längtade hem, för då gick det dåligt i kriget. Han längtade hem till Norge. Sen hörde vi aldrig något mer. Hur det gick, det vet vi inte.
Sedan gifte sig Birgit med Alfred Skott som också bodde i Ljungdalen.
– Vi fick fem flickor. Jag födde tre flickor hemma och det var inga problem. Vi hade ju en sjuksyster och barnmorska i byarna.
Från början bodde de i Alfreds föräldrahem.
– Det var ett gammalt hus. Så det var ju inte som nu. På 40-talet fanns det ju inga blöjor. Och sen är man ju uppväxt med att bära in vatten och ut med vatten. Det var ju så.
När barnen var små var Birgit hemmafru men sen när flickorna blev större började hon jobba.
– Ja, jag jobbade här i byn på olika hotell med städning och annat.
Sport har alltid varit viktigt för Birgit och i byn hade man många tävlingar. Man åkte skidor till många ställen.
– Vi åkte ofta skidor fyra mil till Vålådalen. Eller så gick vi. Ja, jag har gått mycket i fjällen sedan jag blev äldre. Då var det en väninna och jag som gick.
Förut hade man Flatruspelet och Birgit var väldigt engagerad i alla tävlingar.
– Vi hade ju det i 30 år varenda sommar. Vi ordnade servering med smörgåsar och annat. Ja, det var kul.
När Birgit var ung så var det en helt annan tid med utedass, vatten, mat och djur.
– Ja, om vi var ute och jobbade, då måste vi hem på sommaren och hjälpa till med slåttern. De var ju tvungna att ha djur då. Och sen så måste de ut och slå på myrarna.
På myrarna så slog man för hand och ungdomarna fick hjälpa till att räfsa.
– Ja, vi fick räfsa och lägga fram på myren så det fick ligga och torka. Och sen skulle det vändas i solen så det blev torrt. Vi gjorde härsor som kallades för sockertoppar.
På somrarna var korna på fäbodvallarna runt byn.
– Ja, vi var ju där jämt. Tills man blev större 14-15 år. Då fick man gå ner och jobba i slåttern.
Två av Birgits döttrar, Birgitta och Karin, bor kvar i Ljungdalen. Anita bor i Vemdalen och Eva i Östersund. Den äldsta dottern fick cancer och dog för fem år sedan.
– Jag har fem barnbarn och två barnbarnsbarn.
Engagemanget har gått i arv. Många av barnen har varit engagerade i idrottsföreningen och i Hemslöjden.
– Det var kul med Hemslöjden när vi startade från början. Jag var kassör där i 20 år.
Birgit har alltid varit aktiv och inte rädd för någonting.
– Det var ju så när kriget började. Då tränade vår magister oss. För det kom ju flygplan. På nätterna såg jag flygplan med hakkorset på. Vi fick lära oss att gömma oss. Man kunde sitta och skriva i skolan och det var alldeles tyst och så blåste magistern i visselpipan. Då fick man ut och gömma sig i snön. Vi lärde oss att vara uppmärksamma. Och det har jag haft nytta av hela livet.
Magistern tog även med sig klassen på skolresa till Stockholm. De åkte tåg och buss.
– Det var väldigt kul. Det är klart, vi var ju på Skansen och Gröna Lund. Och så var vi på Katarinahissen som var nybyggd och så besökte vi många museer.
Det är inte många av Birgits klasskamrater som är i livet idag även om många blev gamla.
– Ja, jag har bara en kvar nu. Nästan alla mina skolkamrater som jag gick i skolan med blev ju över 90 år. Det kanske är för att man har levt lugnt eller så är det ett släktdrag också. Vi har nog levt hälsosamt fast det var hårt och slitsamt.
Birgit tycker att hon haft ett bra liv. Fast det var tufft i skolan.
– Det var ju skolaga när vi gick i skolan. Var det inte någonting som inte passade så small det. Då fick man en örfil.
Det var många tävlingar och man tränade hårt på skidor och sprang mycket.
– Även när jag var över 65 år gick jag mycket på fjället. Vi tyckte det var skönt. Det var ett lopp i Norge som hette Karolinerloppet. Det var ett minne av Karolinerna eftersom de också gick över fjället här. Först gick vi över Helags och Sylarna och låg över där, och så gick vi vidare till Norge. Och så nästa dag sprang vi loppet som var två mil. Och sen gick vi hem över fjällen.
De hade inga problem att hitta i fjällen.
– Nej, det var ju inga problem. Det var ju leder. Vi kände till fjällen. Det var kul, vi hade kul.
Om fyra år fyller Birgit Skott 100 år.
-Ja, man tror inte det är sant, avslutar Birgit och skrattar.





Bakre raden från v: Anita, Marianne, Eva.
Birgitta och Karin längst fram