Kärleken till Eva och naturen ger Kent en inre trygghet

juni, 2019

Kent Moén bor tillsammans med sin fru Eva på en gård som kallas Molunds i västra delen av Storsjö. Gårdsnamnet tog de av hälften av sina namn; Moén och Östlund och då blev det Molunds. Gården som byggdes på 50-talet av Jon Tronsson och Tora Eriksson köpte de 1989 av Kents morbror Åke Lund. Det var Kents farfar Pål och hans bror som tog namnet Moén när de kom till Storsjö. Farfar Pål och farmor Erika bodde i östra änden på byn mellan Flon och Mon. Kents föräldrar Göran och Anita Moén bor 3-400 meter från Kent och Eva. Kents morfar kom från Juliusgården på andra sidan sjön och mormor kom från Särvsjön.

Kent gick som alla andra i lågstadiet i byn och sedan mellanstadiet i Ljungdalen och högstadiet i Svenstavik.
– Vi var sju i klassen i Storsjö. Sedan blev vi ju ”tvångsförflyttade” till Svenstavik och det gick väl bra även om det inte blev så jättemycket studier.

Kent flyttade som 16-åring till Östersund och bodde på elevhem och gick Bygg- och anläggning på gymnasiet och skulle bli snickare som de flesta andra.
– Jag tyckte inte att det var speciellt kul med snickeri men då fick jag ett erbjudande att de skulle starta en golvläggarutbildning. Då var man lovad praktik så att man blev färdigutbildad och fick fast jobb. Så det hoppade jag på direkt.

När han hade gått ut gymnasiet skaffade han lägenhet och började jobba på BBM Entreprenad vilket är en underavdelning av Beijers Byggmaterial.
– Jag låg mycket ute på traktamente i Åre och var med och byggde Sylstation och även Helags fjällstation. Det kanske inte var så idealiskt att vara golvläggare på vintern däruppe. Vi åkte skoter eller snövessla upp på måndag morgon och hade vi tur, fick vi åka hem på torsdag om vädret medgav det. Annars var det bara att stanna kvar och jobba på.

Kent träffade Eva som också var från byn tidigt när de var väldigt unga och hon flyttade in i hans lägenhet i Östersund när hon gick på gymnasiet.
– Vi har varit ihop i 40 år snart! Det funkade jättebra redan från början och funkar jättebra nu också, ler Kent stort.

De flesta ungdomar i byn var tvungna att flytta från byn för att skaffa sig en utbildning och arbete.
– Man trodde nog inte att man skulle kunna bo kvar i byn, säger Kent. Man hade inge val. Men efter några år fick jag svår allergi och fick inte fortsätta med golvjobbet och då fick jag jobb i Lorenz Svenssons färdskrivarfabrik i Storsjö och då flyttade vi tillbaka och hyrde en liten stuga i byn.

Sedan blev Kent erbjuden att tillsammans med sin svärmor jobba åt SMHI och sköta väderstationen som då fanns i Storsjö. Det var på den tiden då Storsjö hade köldrekordet i landet. Idag rapporterar grannbyn Börtnan att man är kallast i landet.
– Men vi är fortfarande kallast i landet, menar Kent, trots att vi inte har någon väderrapportering längre.

Kent fick rapportera väderdata var tredje timma dygnet runt när han hade tjänst.
– Det var ett bra jobb för man jobbade mycket när man jobbade och sen var man ledig mycket. Det har jag alltid trivts med. Man hinner uträtta saker när man är ledig.

När väderstationen lades ner fick Kent ett erbjudande att gå en ekoturist-guide-utbildning i Klövsjö.
– Då hoppade jag på den eftersom det hade blivit lite modernt med ekoturism. Det var en rolig utbildning. Vi var ute och låg i tält både sommar och vinter och klättrade i isfall och var nere och kröp i grottor. Jag lärde mig att ekoanpassa anläggningar och se till att man blev så ekologisk som möjlig.

Kent började sedan att jobba några månader på Storsjö Fiskecamp som guide och områdesskötare med ett projekt som drevs av Fiskevårdsföreningen, Fiskecampen och SCA och skötte om rastplatser, kollade fiskekort, ordnade med fiskegrejer och hade guidningar ända ner till Börtnan.
– Sedan blev jag erbjuden jobbet på Postvallen som idag heter STF Fjällhornet Resort som ägs av Postens personalstiftelse och som byggdes på 60-talet nära Helagsmassivet.

Många gäster återkom år från år och hade varit där ända sedan det byggdes. Många kunde området och klarade sig själva. Kent fick själv gå runt och lära sig omgivningarna och titta på bäckar och vattenfall.
– Idag är det mycket nytt folk som behöver hjälp med guidningar och många vill gå upp på Helags och jag hade guidningar dit varje år.

Många som åker till fjällen idag är ovana och har inte har rätt utrustning och vet inte hur det fungerar ute på fjället så fjällräddningen får alltmer att göra. Kent som också är fjällräddare får ofta rycka ut när polisen kommenderar ut fjällräddarna.
– Det är frivilligt att vara fjällräddare och har man möjlighet så åker man förstås ut när det kommer ett larm. Det är allt från någon som haft sönder en skida till någon som dragits med i en lavin.

Kent stannade på Postvallen i 19 år.
– Jag trivdes väldigt bra. Det var mycket helgjobb under jul, påsk och sommar och man jobbade när andra var lediga. Det var ju bra för jaktens del för under den perioden var jag ju ledig.

Idag har Kent precis fått ett nytt jobb som kyrkvaktmästare på heltid men från början hade han dubbla jobb.
– För sex år sedan, då den som tidigare hade jobbet i kyrkan hade gått i pension, sprang jag på en person från Hede församling och sa att jag var intresserad och då fick jag en 35% tjänst samtidigt som jag hade jobbet på Postvallen.

Kents fru Eva fick samtidigt en 40% vaktmästartjänst i församlingen. Som kyrkvaktmästare sköter Kent om kyrkan i Storsjö och kapellet i Ljungdalen.
– Man ser till att det är rent och snyggt och tänder ljus och hänger upp rätt liturgisk färg när det är gudstjänst och ser till att allt fungerar med bl.a. ljudanläggning och allt annat i kyrkan.

I Storsjö kyrka som tillhör Härjedalens pastorat är det gudstjänst en gång i månaden. För tillfället är det en präst från Funäsdalen som är här mest men annars kommer prästen från Hede.
– Jag sköter även om kyrkogården och gravgrävning ligger på mig och jag är vaktmästare på dop, bröllop och begravningar.

Storsjö Kapell har en mycket fin och välskött kyrkogård.
– Jag tycker att det är jätteviktigt att det hålls fint. Jag har ju ansvaret för kyrkogården här i Storsjö och i Ljungdalen. Det är ju mycket snöröjning, gräsklippning och blomplantering. Idag har jag t.ex. planterat 105 blommor.

I Storsjö har man nyligen fått ett nytt målat staket runt kyrkogården. Nu är det på gång i Ljungdalen också.
– Ja, när det ska göras om på kyrkan är det lite speciellt. Det är en massa krumelurer som ska sågas och karvas ut.

Kyrkan i Storsjö ska renoveras nästa år. Det ska bli nytt tak och ommålning. För några år sedan när man sålde prästgården blev vaktmästaren utan lokal. Han höll till i prästgårdens källare tidigare. Då fick man bygga ett nytt hus bredvid kyrkogården med omklädningsrum, carport och verkstad. Kyrkan i Storsjö är byggd år 1750 medan kapellet i Ljungdalen byggdes 1955-56.
– Innan fanns det ingen begravningsplats i Ljungdalen utan då låg alla begravda här.

Kent är stationerad i Storsjö och håller ordning på gravplatserna och har egna gravkort. I Hede finns det ett gammalt datasystem som håller på att bytas ut mot ett nytt.
Både Eva och Kent har jobbat hårt och kyrkan är nöjd med deras jobb så nu har Kent och Eva fått heltidstjänster. Eva blev förvaltningsassistent i Härjedalens pastorat och har hand om begravningsverksamheten diariet och arkiv i hela pastoratet. Sedan sköter hon även om träffpunkten på äldreboendet varje tisdag i Storsjö.
– Kyrkan tog över en träffpunkt som kommunen hade startat på försök. Alla som vill får komma dit och det är mycket uppskattat.

Till kyrkan i Storsjö, på samma sätt som i resten av landet, kommer det inte så mycket folk numera på gudstjänsterna. På Facebook-gruppen Hedebygdens Församling lägger man ut det som händer. I år är det en pilgrimsvandring ” St Olav Waterway” som passerar Storsjö och som går söder om Helags och över till Norge till Trondheim. Den led som passerar här heter Jämt-Norge leden och börjar i Selånger.
– I år ska vi själva gå leden mellan Storsjö och Ljungdalen. Det är skönt att gå. Man kommer ur gamla tankebanor och kan tänka på något nytt och det är väldigt rogivande att vandra eller bara vara i kyrkan.

Kent menar att han tycker att det numera kommer mer folk som söker lugnet.
– Det märks! Det är inte längre bara ”vildmarksproffsen” som kommer utan det är vanliga människor som behöver lugn. Deras hjärnor brinner och de vill bli urkopplade.

Många lägger bara en weekend på att komma ut i naturen och Kent menar att det räcker inte!
– Folk hinner inte landa. De behöver nog mer tid.

Verksamheten runt och i kyrkan är en motor i byn och många i byn är stolta över sin fina kyrka.
– Jag tror att många skulle sakna verksamheten om den försvann, menar Kent.

Kent har alltid varit engagerad i olika verksamheter. Han har suttit i en massa styrelser, arbetsgrupper inom turism, byalag, jakt, vägföreningar och även suttit som förtroendevald politiker i kommunfullmäktige i Bergs kommun och i Barn- och Utbildningsnämnden under åtta år.
– Men de senaste åren har jag dragit mig tillbaka då orken tog slut.

Men att skåda fåglar är ett intresse som han fortsatt med. Han har även inspirerat sin svärfar Birger Östlund.
– Jag har hela livet varit intresserad av fåglar! Att åka ut i landet och spana på fåglar det kanske vi bara har hållit på de senaste tio åren. Det är tur att Eva är lika intresserad som jag för det finns många ensamstående fågelskådare som valt fåglarna framför sitt förhållande, skrattar Kent.

I Storsjö kommer många fågelskådare och spanar på de fåglar som finns i Kyrktjärn mitt i byn. Det tror Kent beror på att han och några andra har börjat rapportera de fåglar de ser i Artportalen på nätet.
– Vi rapporterar alla fåglar vi ser och speciellt de ovanliga. Jag kan larma ut i hela Sverige om det kommer en ovanlig fågel.

Det som drar mest är de fåglar som finns på Flatruet som fjällpipare, fjällabb, lappsparv, blåhake och smalnäbbad simsnäppa. I Kyrktjärn i Storsjö finns det svarthakedopping, dvärgmås, brushane och i år en bergand som blivit kvar här.
– Det som är ovanligt är att svarthakedoppingen ligger två meter framför kameran och ruvar. Skrattmåsen som häckar i holmen mitt i Kyrktjärn hjälper ju till och skyddar mot rovfåglar och då trivs många andra fåglar där. Då får alla hjälp med skydd och bevakning.

I trakten finns det många rovfåglar som jaktfalk, fjällvråk, kungsörn, tornfalk, stenfalk, fiskgjuse och ormvråk mm.
– I Härjedalen har jag som fågelskådare kryssat för 219 arter. Det är ingen i Härjedalen som har så många. Totalt har jag drygt 323 arter avprickade i landet. Vi brukar åka till Skåne, Öland och Gotland på semestern för att hitta nya arter att pricka av.

Förut ville inte många tala om var de kunde hitta ovanliga arter. Nu hjälper man till att sprida kunskapen.
– Det spelar ingen roll var i landet vi åker, så vet de vilka vi är. Vi är så få skådare i Härjedalen så vi är kända av andra fågelskådare.

För några år sedan startade Kent en guide- och fotofirma och guidade folk och sålde foton och var med och gjorde en bok. Den hette ”Levande vatten” och handlade om Sölvbacka strömmar. Han gjorde även en DVD-film.
Naturintresset har gått vidare till Kents barn.
– Vår son Emil är också fågelskådare men just nu har han fullt upp med jobb och barn. Han brukar följa med oss ner till Öland.

Kent är glad att många yngre familjer har valt att flytta tillbaka till Storsjö.
– Det är en liknande våg som när vi flyttade till Storsjö i slutet på 80-talet. Vi fick ju hemlängtan och insåg att det gick flytta hem och tog chansen. Nu är det igen flera yngre familjer som flyttar hit och gör ett försök. Det kommer säkert att gå bra, tror Kent.

Det viktigaste för byn menar Kent är turismen. Det saknas även yrkesfolk som inte finns i området i tillräcklig mängd som elektriker, rörmokare, mattläggare, målare och andra specialyrken.
– Jag tror att det finns jobb för många fler. Det finns ju 600 fritidshus i Ljungdalen som är till åren komna och de behöver underhållas. Det finns jobb för den som har rätt utbildning och vill! Och blir det utbyggt bredband kan man ju ha jobb som inte är beroende av plats.

På frågan vad som är bäst med Storsjö för en som bott här i flera generationer svarar Kent:
– Jag tycker att det bästa är min fru! Utan henne skulle jag inte ha haft samma känsla att bo kvar i byn. Vi har kärleken till byn ihop. Naturen, vildmarken, småskaligheten och frihetskänslan som drar folk är förstås också viktig. Jag tror att många trivs med oss som bor här och vi är nog lätta att umgås med. Jag tror att det beror på att folk här har en inre trygghet, avslutar Kent.

Kategori: