Kyrkvaktmästare Olov Östlund – intervjuas 1955

april, 1955
Anna och Olov Östlund – Bild från Kurt Östlund på hans mormor och morfar

Intervjun görs den 19 april 1955 då kyrkvaktmästare Olov Östlund är 85 år och ska fylla 86. Han känner sig ”pigg, kry och nyter” trots att han då är blind.

Han minns när prästerna bara kom två gånger per år; en gång på hösten och en gång på våren. Senare på 1800-talet var det gudstjänst fyra gånger om året. Då låg Storsjö församlingen under kyrkoherden i Hede. Han var till byn två gånger om året och komministern i Vemdalen kom två gånger. Då var det mycket folk som samlades. På den tiden var det ca 200 personer i byn.

Han minns att kyrkan vitmålades inuti ungefär vid tiden då han blev konfirmerad 1885. Innan var det synliga målningar inuti kyrkan. De kom fram igen vid restaureringen när den vita färgen togs bort.

Altartavlan var kvar som den är nu och målades aldrig över. På den tiden var det modernt att vitmåla kyrkor.

När prästen kom var det dop av de barn som hade fötts och det var viktigt att meddela exakt när barnet var född så prästerna kunde skriva in det i böckerna. Det fanns bara s.k. ”gångpost” mellan Storsjö och Funäsdalen. Från början gick posten bara varannan vecka eller var fjärde vecka.

När skolsalen blev klar i Storsjö var det någon gubbe som Matias Långström som var s.k. bönpräst och som kunde läsa byaböner och Luthers postilla på söndagar. På julottan var det fullsatt i skolsalen. De flesta kunde läsa. Man blev inte konfirmerad förrän man kunde läsa lilla katekesen. Man fick inte heller ta ut lysning.

Olof föddes 1869 och gick i skolan från 8 års ålder och konfirmerades när han var 16 år. Hans fru var 15 och de läste samtidigt. Det var god ordning i skolan och de magistrar Olof minns var Erik Öberg eller Go-Karl-Petter från Undersåker.  De använde käpp för upptuktelse för att skapa ordning. Olov fick inte smaka käppen utan fick bara en kläm på örat.

De var 15-20 barn i skolan minns Olof och alla gick i samma klass. Det hängde tabeller på väggen och de äldre eleverna fick vara hjälplärare. Skrivmaterial var en griffeltavla. Tidigare skrev man i sand i en sandbänk.  När man var större fick man skriva en provskrift och då fick man använda ett pappersark. 

Ämnena var mest läsning, skrivning, räkning och kristendom.  Man hade även sång, läste Fader Vår och välsignelse. Innan rasten var det bibelläsning en timme. Sedan var det läxuppläsning och biblisk historia om Jesu liv och leverne. En dag var det räkning och en annan dag var läsning.

De hade stora läseböcker där det fanns intressanta berättelser för barn men även allvarsamma saker också. De läste lite geografi och naturkunskap också.

Det var nattvardsgång när prästerna kom och ganska långa predikningar.

På hösten hade prästen de s.k. husförhören. Då fick man läsa högt i bibeln och visa att man kunde läsa katekesen och sakramenten utantill. En del gruvade sig för detta och höll sig undan och det ansågs vara ett brottsligt förfarande.

När Olof får frågan om han kan berätta någon rolig historia så minns han när prästen Svenström från Funäsdalen kom och skulle rätta felen i kyrkboken. Det var en hel del som hade fel födelsedatum och Staffan Näslund i Tossåsen skulle få sitt årtal och datum rättat för sin födelse. ”Är du verkligen säker på det?” frågade prästen. ”Ja, det minns jag så väl!” svarade Staffan.

Förr var människorna mer förnöjda med det lilla menar Olof. Men han tror inte att ungdomen var någe bättre då än nu! Tvärtom! Det var det mycket mer starka drycker.