Jöns Ljungberg från Ljungdalen – intervjuas 1951

januari, 1951

Hembygdsforskaren och bonden Jöns Ljungberg (1860-1952) som var ättling till bygdens kände möbelsnickare träsnidare och schatullmakare Jöns Ljungberg (1736-1798) med samma namn intervjuas 1951 då han var 91 år gammal av Bertil Risberg i Sveg från Radiotjänst Stockholm.

Jöns bodde i Gammelgården belägen på Östgården i Ljungdalen som på 1940-talet såldes till Ljungdalens Hembygdsförening och flyttades till nuvarande plats.


Så här berättar han i intervjun:

Jöns minns att han berättade för prosten Nordling att han funnit platsen i Ljungdalen där de begravde sina döda.

Det hade funnits folk i Ljungdalen sedan lång tid tillbaka. Han frågade de äldsta bebyggarna i byn.

De hade bara ”sängar” som de lade ner de döda i. Det fanns en by långt förr i tiden som bestod av 14 gårdar men den dog ut 1350 då digerdöden härjade. Då brände de liken och begravde de döda under en kulle.

I sin ungdom när Jöns var 25 år hittade Jöns en publikation som en präst i Hede hade skrivit att det funnits en by 7 mil i nordvästlig riktning från Hede som hade kallats för Ljungdalen som blev öde  år 1350.

Efter 50 år började Jöns intressera sig för historien igen.

Han hittade en av gårdarna utanför Ljungdalen som kallades för Önet, ett norskt gårdsnamn då norrmän kom hit och bosatte sig i Ljungdalen då byn växte upp.

Sedan fanns det ett ställe längre upp som kallades för Vithögen där det har funnits två gårdar.

Ett annat ställe kallades för Svedjan strax utanför byn och där fanns det två gårdar.

Lite längre upp fanns en plats som kallades för Plassen och sen fanns det en plats lite högre upp som kallades för Nolhögen.

Framme vid byn fanns det två gårdar som kallades för Liden. Ett annat ställe som fanns mitt i byn som inte hade något särskilt namn men några gubbar kom ihåg att det kallades för Källbäcken. Där fanns det två gårdar på samma ställe. Längre upp, väster om byn, ett par kilometer där Norgevägen gick och går även idag kallas för Toremyren och där finns tomterna kvar.

På östra sidan av södra Ljungdalsberget, där finns en plats som kallas för Knallrösten och berget kallas för Knallen. Där finns en sjö nere i dalgången och där finns gropar för att fånga älg.

Sedan finns det en gård till nere vid älven på den södra sidan om älven som kallas för Brännan.

Det var 14 gårdar.

Från 1650 till 1850 har man firat minnet av kyrkan och det tog sin tid innan byn växte upp igen.

Han berättar om en sagofigur som kallas för Torillde. Det finns en översta gård som kallas för Torillmyra vid Storbäcken. Berättelsen handlar om Torillde som drunknade i älven. Det finns en stenrygg i älven  som kallas Torildbåten och det finns ett näs i västra ändan av Storsjö som kallas för Västnäset men som förr i tiden kallades för Torillsnäset. Sedan har namnet ändrats till Tor-Illde kanske efter en stor förbrytare från Norge som var tvungen att fly från landet.

Man hade förbindelse med Norge men det fanns inte någon landsväg österut. Vägen gick istället till Trondheim dit det var 18 mil och det var handelsvägen för Ljungdalsborna ända tills det byggdes en järnväg från Trondheim till Röros dit det bara var 11 mil via Funäsdalen. Det var en tuff väg. Men man byggde en stuga som kallas för Nedalsstugan där man kunde övernatta. Idag kan man se lämningar efter stugan vid Sylsjön.

Varje vinter åkte man till Röros i Norge en eller två gånger. Alla bönder i byn följdes åt i det väglösa landet. Ibland såg man vargar. I Röros sålde man smör, kalvskinn, getskinn, fårskinn, ripor, orre, tjäder och sedan köpte man renar, omalt korn, sill, torrfisk och allt möjligt som man behövde i hushållet.

Vilken by är äldst – Ljungdalen eller Storsjö? Jöns tror att de är lika gamla. Den förste som kom till Storsjö by ska vara en man från Särnaheden i norra Dalarna och hette Harald och han byggde gården  Västhögen i Storsjö som är den äldste gården i Storsjö. Sedan kom det folk från Vemdalen som byggde och bodde i Storsjö.

Jöns Ljungberg tillhör en gammal släkt som kom från en gård västerifrån där det fanns två bröder som delade jorden i två delar. En hette Jon Månsson och den andre Måns Jonsson. Där fans en pojke som kallades för Ljungberg på den tiden då det inte fanns någon skola för böndernas barn då det bara fanns sex bönder då kyrkan byggdes. Samerna fick en skola och skolläraren hette Råmark och pojken fick gå i den skolan. Han var så duktig att han fick gå vidare till en skola i Sveg och fick sedan gå vidare till en skola i Stockholm där han sedan fick jobb i tjugo år som snickare. Han gjorde ett fint gesällprov. Han var på olika ställen och snickrade och  sedan i Brunflo. Han gifte sig med Lisa Stina Märta. De byggde ett hus i Trondheim. Sedan kom han tillbaka till Funäsdalen och var där i 30 år. Hans barnbarn hette Jöns efter sin morfar. Sedan kom han tillbaka till sin dotter i Ljungdalen där han levde i åtta år. Han var 82 år gammal när han dog. Han gjorde så många fina stolar sängar skåp och snickerier i Funäsdalen, Bruksvallarna, Mittådalen och Storsjö. Det var många som lärde sig av honom att snickra fina saker.


Jöns farfar hette Jöns Staffansson och hans far hette Jon Jönsson. Snickerikonsten gick i arv med många duktiga snickare.
Träsnidaren Jöns Ljungberg (f. 1736) var alltså bonden Jöns Ljungberg (f. 1860) farfars morfar.

Bonden Jöns Ljungbergs dotter hette Anna Ljungberg och hans dotterdotter hette Jenny Ljungberg (1921-1958).
Han var också Ulla Ljungbergs (född 1943) morfars far.
Här kan ni lyssna på hennes historia.


Boken ”Arvet från Ödegårdsmännen”

I boken om Storsjö socken av Lewi Gredander som heter ”Arvet från Ödegårdsmännen” finns denna historia nedtecknad med mer detaljer.
Boken går att köpa här!

Här några utdrag ur boken:

Sagan om Tor-ille

Sagan om den förste inbyggaren i Storsjö, Tor-Ille, upptecknades första gången på 1700-talet, då A. Hülphers hörde den berättas och efter honom av Fale Burman. När jag därför återberättar den, så är det ur litteraturen jag hämtat den.

”Thorer Ille” var i forntiden en mäktig hövding i Härjedalen. Han och hans syster Gunnels Nille slog sig först ner i Ljungdalen, där Toremyren utpekas med spår efter husgrunder såsom varande bostället. De båda syskonen kunde icke dra jämt, så Tor-Ille flyttade till Storsjö, där han slog sig ner på det sk Torilsnäset. Burman beskrev näset 1791. Men från Storsjö utsträckte Tor Ille sin makt och började fara hårdhänt fram med systern. Bland annat förde han i Selbu i Norge flera processer mot systern angående äganderätten till Ljungdalen. För att få fred flyttade Gunnels Nille till Tännäs, vars by hon grundade.

Thor Ille utökade sitt område och lät upprätta rösen så långt mot Jämtland, att Jämtar på 1400-talet, ansåg att de stod på Jämtländskt område och därför ogiltigförklarade dem.

Sagan om jättarna i Tandåsen och Gumpen har inflätats i Torillesagan. Det sägs att jättarna inte tyckte om Tor-llle, och när han vid ett tillfälle, rodde upp efter älven, lade de sig i försåt för honom och kastade stenar mot honom. De träffade båten, som sjönk, medan Tor-llle klarade sig. Än i dag utpekas stenarna i älven och mellan dem Torilsbåten.

Efter denna händelse levde Tor-llle och hans hustru i många år, men lär ha drunknat i Ljungan. Hans lik flöt upp vid Torilsnäset och där fick han sin grav. Enligt traditionen skall graven finnas i hörnet av prästgårdens tomt.

När Fale Burman 1791 besökte Storsjö var den förmenta graven en liten kulle ”nästan jämnad med marken, då den blivit plöjd till åker”.

Till frågan om Tor-llle är en historisk person eller endast en sagofigur, har Erik Modin och Nils Ahnlund framfört följande:

Två författare från 1200-talets början, Saxo Grammaticus i Danmark och Snorre Sturlasson på Island, berättar om en Tore, Saxo om ”Tore den långe” och Snorre om ”Tore hälsing”. Enligt Snorre var han från Jämtland, varifrån han flydde för ett dråps skull. Han måtte ha varit en vida känd och omtalad person. Att han kommit att knytas till Ljungans dalgång är iögonenfallande sett mot bakgrunden av Snorres utsagor om hans flykt från Jämtland. Sägnerna om honom, vilket i senare tid berättats i Bergsjö (på 1600-talet) och i Storsjö (på 1700-talet) visar hän till en mycket högre ålder och är helt utan litterär påverkan.

Ljungdalsbönder med silverknappar

Sägnerna talar om inte mindre än 14 förmögna bönder från Ljungdalen, vilka skidade till kyrkan i Sveg. De förvånade de andra med sin fina klädsel som hade knappar av silver. Tidsatmosfären i sägnen tillhör den tidigare medeltiden. Kyrka hade ännu ej byggts i Hede. Först år 1390 nämns en kyrkoherde Mathie Nicolas i Hede. Jöns Ljungberg menade sig ha funnit platserna eller gårdarna till dessa fjorton bönder. Jag låter honom berätta:

”När jag var i 25-års åldern, fick jag tag i en publikation skriven av en Hedepräst. Den förtäljde att det i forntiden funnits en by kallad Ljungdalen, som blev öde år 1350. Jag blev då intresserad av min hemby, men det skulle dröja nära 50 år innan jag på allvar började forska. Jag fann då fram att de fjorton gårdarna fördelade sig på följande platser: Första gården låg där som det nu heter Önet, andra och tredje gården låg längre upp och kallades Vithögen, tredje och fjärde gårdarna låg i Svedjan strax utanför byn, femte gården hette Plassen, ett namn som ännu är kvar. Sjätte gården benämndes Nolhögen, den sjunde och åttonde var övre och nedre Liden. Mitt i byn låg två gårdar som kallades Kjällbäcken. Toremyren, som ju inte är någon myr utan en äng, där flera hustomter är skönjbara, var platsen för elfte och tolfte gården. Den trettonde gården var Knallrösten, där ägaren var en riktig fångstman, ty i en rak linje därifrån till en sjö i dalgången ligger många fångstgropar. Och slutligen den fjortonde gården som låg vid södra sidan av älven och kallades Brännan”.

Då gravhögarna i Ljungdalen är fördelade på tre områden, kan man väl tänka sig att de forntida gårdarna var fördelade på tre sammanslutna småbyar. Önet, Vithögen och Plassen.

Ljungdalens handelsförbindelser

Särskilt Ljungdalsborna hade hellre förbindelser med Norge än med Östersund. Man for efter gamla pilgrimsstigen fram till Tydalen och väl komna dit, så fanns det riktig landsväg till Trondheim. Det var 18 mil dit.

Sommartid klövjades varorna till Tydalen, men det var mest vintertid som man

for och då med häst och släde. Det var ungefär fem mil över till Tydalen. På den sträckan rastade Ljungdalsborna i Nedalsstugan, vars lämningar nu finns under Sylsjöns vatten.

”Varorna vi hade med oss var smör, skinn, vildfågel och ren. De varor vi köpte var korn (det maldes här hemma), salt sill och torrfisk. Två resor gjordes varje vinter och då slog vi oss ilag alla Ljungdalsbönder. Det var inte ovanligt. Men det kunde vara en farlig väg. Einar Einarsson frös ihjäl på en sådan resa på hemvägen från Tydalen. Vid Nedalsstugan upptäckte hans färdkamrat Olof Ingebrektsson det förfärliga. Einar hade köpt en slipsten, som han suttit på under resan. Det var 1875”

Egentligen var det väl förbjudet att ta denna väg som handelsväg sedan tullstationen i Funäsdalen kommit till. Men vägen över Tydalen låg närmast till. Men sedan det blivit järnväg anlagd mellan Röros och Trondheim, ändrades resleden så, att Ljungdalsbönderna for över Flatruet och Funäsdalen till Röros (Jöns Ljungberg, Ljungdalen).

Denna skrift går att köpa på Ljungdalens hembygdsförening
Boken om träsnidaren, möbelsnickaren och kyrkodekoratören Jöns Ljungberg går att beställa på Adlibris
En bild från boken som visar konsten i Storsjö kyrka
Bild från utställningen ”Det blommar på fjället” på Härjedalens fjällmuseum 2018
Jon Jönsson, pappa till Jöns Jonsson Ljungberg
Jöns Ljungberg
Jon Ljungberg, far till Signe Ljungberg
Signe Ljungberg (med sin sambo Elis Andersson) mor till Rune Ljungberg
Rune Ljungberg, Pappa till Magnus Ljungberg
Magnus Ljungberg, Pappa till Alexander Ljungberg
Alexander Ljungberg