Lars-Inge vet hur man överlever med gammal kunskap

Lars-Inge Lööv föddes hemma på Thorillsnäset i Storsjö och växte upp med syskonen Eva-Lena och Britt-Marie tillsammans med sina föräldrar Aina Lorin Lööv och Erland Lööv. Morföräldrarna hette Ida och Jonas Lorin och om deras liv kan man lyssna på här:

Som alla andra i fjällbyn fick Lars-Inge först gå i småskolan i Storsjö, sedan mellanstadiet i Ljungdalen och när han började sjunde klass fick han flytta hemifrån och bli inneboende i Svenstavik, 11 mil från hemmet.
– Det var ju hemskt de första åren. Man är ju inte stor när man börjar sjunde klass. Man grät nog någon kväll skulle jag tro, berättar Lars-Inge.

Efter grundskolan började Lars-Inge på bygg-och anläggningsteknisk linje i Östersund och fick sedan direkt jobb på sågverket i Hede där han jobbade i 7-8 år.

Men hans stora intresse var egentligen arkeologi.

Lars-Inge berättar hur det intresset redan började när han var 10 år och hade hittat en skatunge som han grävde mask till på Getnäset och där hittade några speciella stenar. Byns poet och stora berättare Kjells John (John Jonsson) som var riksantikvarieämbetets ombud såg att det var rester efter stenåldersfolkets redskapstillverkning.
– Då vaknade intresset för arkeologi! Sen har jag farit runt och letat boplatser och fornfynd.

Sedan början av 70-talet har han fått följa med arkeologer på inventeringar och leta fornminnen.

Av en slump fick Lars-Inge veta att det fanns en kurs på Bäckadals folkhögskola som hette ”Människa, natur & teknik” och att de där höll på med stenåldern och olika tekniker från förr.
– Det blev jag väldigt intresserad av – så jag sökte mig dit! Och sen blev jag kvar där på skolan, skrattar Lars-Inge.

Han läste arkeologi på distans i Umeå och fick en tjänst som lärare på Bäckedals. Idag bor han tillsammans med sin familj i Linsell nordväst om Sveg och undervisar i arkeologi, jakt, fiske och gamla överlevnadsmetoder.
– Nu har jag startat upp en kurs som heter ”Hållbar kunskap” och den handlar om hur man ska klara sig på ett småjordbruk.

På kursen får man lära sig vad man måste göra för att kunna klara sig utan el och andra moderniteter. Man får lära sig att mjölka, göra ost, konservera mat, plocka bär, odling och allt som hör till ett självhushåll. På kursen tillbringar de flera veckor i Lillhärjåbygget som är ett fjälljordbruk nere vid Lillhärdal.
– Vi har också börjat att ta upp torv igen som man torkar och river. Det hade man som strö i ladugårdar förr.

Mycket av kunskapen om hur man levde förr har funnits kvar i Storsjö även i modern tid.
– Förmodligen för att man inte fick elektrisk ström förrän 1948, tror Lars-Inge. Jag fick lära mig av farmor om hur man lägger in gravfisk och av morfar hur man saltar kött på gammalt vis i träkaggar.

Lars-Inge träffade sin fru Ellinor Sydberg på skolan. Hon är uppväxt i Vittangi och har på sin farmors sida rötter från Torne träsk och byn Kattuvuoma. Hon är nu textillärare på Bäckedal och har tidigare varit lärare även för skinnberedning på traditionellt vis där.

Numera jobbar Lars-Inge lite åt Stora Enso på helgerna och märker upp fornlämningar och han har sedan 70-talet fortsatt med utgrävningar. Bland annat har han varit med om utgrävningarna på Vivallen och deltagit i det Sörsamiska projektet. På Vivallen finns gravar under flat mark och i samma dalgång några kilometer därifrån finns gravfält med gravhögar. Detta tolkas som att det fanns människor här med olika ”ekonomier” och religion under samma tidsepok.

Vid Sonfjället har de hittat spår av människor från 7600 år före Kristus.
– Det är de hittills äldsta lämningar efter människor man funnit här i landskapet. Det har varit folk här jämnt under mycket lång tid, berättar Lars-Inge.

På slutet av programmet berättar Lars-Inge den spännande historien om hur det kom sig att han sköt björnen vars skinn nu hänger i entrén hos Handlarn i Storsjö.

Björnen som hänger i entrén hos Handlarn i Storsjö som Lars-Inhe har skjutit

Lars-Inges far Erland Lööv som hjälper Lars-Inge att resa stommen till den nya fäboden på Nordsätern. Erland 80 år är fortfarande en stark man efter sina många år i skogen och anses av många i byn vara Storsjös bästa huggare. På bilden syns även stuggrannen Stefan Pettersson som hjälpte till med att få upp kroppåsen.