Laila diktar från samelivet i Glen

juli, 2016

Laila Johansson

Laila1

 

Laila Johansson (född Andersson 1934) har bott 54 år på gården Skarpåsen i Storsjö.

Hon berättar om sin uppväxt i byn Glen som ligger 8 mil österut från Storsjö Kapell där samerna tillhör samebyn Tossåsen. Hennes föräldrar var renägande samer.

– Min familj fick gå till Kungs för att få lov att bygga en stuga, berättar Laila. Det stod då i den s.k.”Lappförordningen” att ”lapp ska vara lapp och bo i kåta…” och man var tvungen att be om tillstånd för att bo i hus.

Hon tvingades att som 7-åring gå i sameskola i en s.k. nomadskola på internat i Mittådalen bakom stängsel för att lära sig prata svenska. Där fick de bo 12 barn i ett rum och kök med husmor.

Sedan i skolan i Änge var de 49 ungar på fyra sovsalar. Det fanns ingen toalett på internatet.

– Vi var 12 flickor som låg i ett rum och vi fick en stor pisshink på kvällen och så låste de dörren på nätterna. Runt området var det taggtråd så ingen kunde rymma.

När Laila var 17 år gick hon på samernas folkhögskola i Jokkmokk.

Hon berättar hur hon träffade sin man som jobbade i skogen i Storsjö.

När Laila gifte sig fick hon inte längre ha renar på grund av att hon gifte sig med en som inte var same. De bodde från början i en liten timmerstuga i skogen i Storsjö, Gäddtjärnskojan, som var på ett rum där deras första dotter föddes. 1963 flyttade de till gården Skarpåsen där Laila fortfarande bor.

Laila tycker att det är svårt idag att hålla igång sitt modersmål, sydsamiska, när inte många talar det. Hon talar mest samiska med sin hund Chapp. Hennes barn lärde sig inte samiska i skolan.

Hon läser sin dikt ”Livsnerven” från sin diktbok ”Doft av näver och ene” som hon givit ut som är dikter från hennes uppväxt och liv.

renar

Renar vid Flatruet Lars Blind ca 1965