Arvid – den sista bonden i Ljungdalen

januari, 2019

 

En person som kan mycket om Ljungdalens historia är Arvid Björeland. Han kan även den speciella dialekt som talas här i byarna Storsjö och Ljungdalen i nordvästra Härjedalen, som kallas Nordvästhärjedalsmålet. Han brukar hålla föredrag om dialekter och även ha visningar av sina djur i fäboden utanför byn. Arvid har haft fjällkor i över 50 år.
– Nu sålde jag den sista kon igår, berättar Arvid sorgset. Så det är lite känsligt eftersom det nu är slut på ”karriären”. Hon hette Russin.

Arvids far var Lars Björeland och föddes 1911 på Getnäset i Storsjö. Det var ett näs som gick ut i sjön, men efter regleringen av Storsjön på 60-talet så blev näset mycket mindre.

Det fanns två gårdar från början och hans farfar Olof Jonsson f. 1875 var från den nedre gården och Arvids far Lars hade 11 syskon.

Arvids mamma Anna är från Skärkdalen och där föddes Arvid 1941 i det gula huset längs vägen. Hela familjen flyttade till Ljungdalen 1946 när Arvid var fem år och hans äldre systrar Marianne och Edit skulle gå i skolan. Gården heter Myren och ligger mittemot ICA-affären.
– Vi körde med häst från Skärkdalen med järnskodda hjul som det skakade och knastrade om och jag satt på lasset baklänges och dinglade med benen och pappa körde ett stort ”tattarlass”. Mamma gick bakom med koflocken. Det såg nog ut som när finnarna flydde från ryssarna, skrattar Arvid när han tänker på hur det såg ut.

När de flyttade in på gården var det jättekallt på vintrarna i det första huset som de hade innan de byggde det nya huset.
– Det var två grader varmt på mornarna när man skulle upp till skolan. Det var is-rosor under sängarna. Vi hade bara en kokspis i köket som skulle värma upp tre rum så vi fick sova i fårskinnsfällar.

När Arvid var ung hade man ofta dans i byarna. Det fanns också något som hette Flatruet-festen som var ett idrottsevenemang med fotboll och tävlingar.
– Sedan var det ju dans fredag och lördag kväll på Ljungalid, minns Arvid. Då var det fullt med folk i byarna.

Arvid gick sjuårig folkskola i Ljungdalen och sedan gick han två år i Sveg på Bäckedals folkhögskola där han och hans syster bodde på ett elevhem.
– Vi var 60 ungar på den tiden i Storsjö och Ljungdalen och då hade vi tre lärare i byn. På Bäckedals var det teoretiska ämnen och det var ju bra att få allmänbildning.

Efter att ha gjort lumpen på flyget i Halmstad började han som skrivbiträde i Östersund och satte upp vaktlistor och betalade ut pengar till värnpliktiga.
– Om det varit nu hade jag nog blivit rånad, skrattar Arvid. Jag hämtade alla de där pengarna i en stor säck som jag hade på cykeln.

I Ljungdalen jobbade Arvid som skolvaktmästare och har haft passning på läkarhuset vid Torkilstöten. När hans pappa Lars blev handikappad och stelopererad i knät efter att fått TBC i knäleden så blev Arvid tvungen att hjälpa till på gården.
– Som mest hade vi 7-8 kor. Så hade vi getter och häst. Vi körde hölass från vårt skogsskifte i Skärkdalen med en stor skrinda.

I Storsjö där det fanns stora skogar sålde många sin mark i slutet av 1800-talet till skogsbolagen som lurade av många småbönder deras skog. I Ljungdalen behöll man sin mark.
– Ja, skogsbolagen både hotade och lurade folk. De fick ju ingenting för skogen. Det var ju rena bedrägeriet. Jag tror inte att det var lika attraktivt för skogsbolagen här i Ljungdalen med risiga fjällgranar.

I Ljungdalen har man livnärt sig på småjordbruk, jakt och fiske innan man satsade mer på turism. Förr åkte man via Flatruet, Funäsdalen till Röros i Norge och handlade förnödenheter.
– Då fanns det ingen riktig väg över Flatruet utan det var bara en hästväg och hästarna hittade själva. Var det snöstorm eller oväder så styrde de inte hästarna för annars gick de vilse.

Arvid är nu Ljungdalens sista bonde. Han har under åren haft sina fjällkor och getter som har gett mycket mjölk. Han har haft två kyltankar på 400 och 200 liter för att förvara mjölken.
– På helgerna levererade jag nästan 600 liter komjölk. Jag hade mjölkmaskin till korna men inte till getterna. De handmjölkar jag två gånger om dagen men just nu står de i sin till februari, mars för då kommer killingarna.

Getmjölken har Arvid levererat till gårdsmejeriet i Bruksvallarna och sedan är det en som startat i Särvsjön som kommer och hämtar mjölken. När det blir mycket mjölk över kokar han själv egen mese dvs. messmör.
– Jag är lite berömd för min mese, skrattar Arvid. Getmesen är väldigt efterfrågad! Den som man köper i affären är pastöriserad och då försvinner det goda.

Idag har Arvid 16 mjölkande getter och sköter allting själv. Han oroar sig för om han skulle bli sjuk eftersom han inte har någon ersättare som kan mjölka getter.
– Det är ingen idag som vill lära sig det, tror Arvid.

Arvid har tidigare haft 12 kor i tre år men sedan haft nio kor som mest, som han förut buförde till och från Skärkdalen längs landsvägen.
– Bilisterna saktade ju in och tyckte det var så roligt när de såg oss. Fjällkor är ju de finaste korna, menar Arvid. De är mer intelligenta på något vis.

De släppte ut korna på mornarna så de fick gå fritt i skogen och på fjället. Sedan hade man en skällko med bjällra som var ledare och gick hem först och drog med sig de andra. Men ibland kunde de stanna i skogen och då fick man springa och leta efter dom.
– Åh Gud vad jag har sprungit och letat kor, berättar Arvid. Jag skaffade en näverlur som jag blåste ur och då hade jag en liten ko som alltid svarade och då kunde jag gå direkt på dom.

För att idag ensam klara sin gård har Arvid haft maskiner och traktorer. Ibland har han haft slåtterhjälp.
– Min systers svärson har varit här två somrar och varit ”slåtterdräng” och hjälpt till att skörda och det har varit fantastiskt bra. Han ser precis vad han ska göra. Det flyter på så bra.

På gamla bilder från Storsjö och Ljungdalen är byarna fulla med flera hundra hässjor efter slåttern.
När det var skogsslåtter på ängar och myror så gjorde man stora höstackar. Det var i formen som ett ägg så att vattnet rann av.
– Förr hässjade man varenda strå! berättar Arvid. Man lärde sig att tjämma hö med räfsan när man gjorde iordning det man skulle lägga upp på hö-stången.

När det var skogsslåtter fick många ligga borta. Ibland hade man med sig getter som man mjölkade. Man sov under en s.k. ”flakebu” och eldade hela natten så det inte skulle vara så myggigt. Man sov också i störrös där det fanns.

Förr var det också mer gemenskap tycker Arvid.
– Om husbonden blev sjuk så ställde alla upp och hjälpte till med slåttern. Det tog 2-3 dagar sedan var det färdigt. Så gjorde byn när min pappa låg på Appelvikens sanatorium.

Det sämsta med att bo i en sådan fin fjällby, tycker Arvid, är avstånden om man t.ex. måste till sjukhus om det händer något. Tack vare alla stugområden är det mycket turister i Ljungdalen som kommer hit år från år.
– Idag är det mycket nytt folk i Ljungdalen och så många turister. Det har ju blivit uppsving tack vare att Gunilla Lundhall som är den drivande kraften i hembygdsföreningen, anser Arvid.

Arvid är nog den sista entusiasten när det gäller att leva på gammalt vis och mjölka getter. Han håller fortfarande lite kurser för turister om hur man sköter getter och visar hur man mjölkar på gården och i Stornäsets Fäbod som ligger tre km utanför byn mot Storsjö. När han vandrar med sina getter brukar det följa med folk som vill se hur det går till.

 

En tavla som Arvid har på väggen

 

Arvid med sina getter

Arvids mor Anna

Messlingens skogsslåtter
http://www.gosa.info/bild/messlingen/html/messlingen_50.html

Försäljning